Det blir oftast aldrig som man tänkt sig…
Det finns dom som har en väldigt klar bild i sitt huvud om hur slutresultatet skall se ut. Dom vet precis hur dom skall ljussätta sitt motiv, dom vet precis från vilken vinkel fotografiet skall tas, och dom vet precis hur och vad de skall göra i efterarbetsprocessen för att få just den stuns i slutresultatet som de vill.
Eller är det verkligen så? Blir verkligen dessa bilder EXAKT som dom hade tänkt sig? Kan man skapa en bild exakt som man tänkt sig? Självklart beror det på hur mycket erfarenhet, kreativitet och kunskap man har i bagaget också, men är det inte så att själva utformandet av en bildidé som jobbas fram under självaste processen är det roliga? Det spontana och oplanerade?
Kom på mig själv när jag glottade igenom lite bilder, att det är få bilde egentligen som blivit exakt som man tänkt sig från början. Nej jag är absolut inte ensam om det, men nån gång hade det varit kul att genomföra ett verk precis som man sett det i huvudet.
Lättare sagt än gjort….faktiskt. Har visst mina klara bild-ideér och filat på dom i några dagar eller vecka, men under sessionen och timmar i Photoshop så har vissa ideér stramats åt lite, minskat betydligt eller tynat bort helt och blivit något helt annat som man inte alls räknat med.
Utforskar & Leka runt begäret tar över lite. Dock har jag klart för mig vilken approach fotografierna skall ha efterbehandlingsmässigt (om man kan säga så?) och jobbar jag fortfarande mycket med att få till den där lilla extra touchen på bilden som förhoppningsvis gör att den poppar ut lite mer än vanligt.
Det ska se redigerat ut, nåja till en viss gräns såklart, men enligt mitt tycke o smak (bland annat förstås) så är en intressant bild något som kan stå ut , utan att ha en speciell story. En bild får ”bara vara snygg att se på” också. Ögongodis.
Men en kombo är klart det bästa och nåt som strävas efter helt klart. Visst kan man skapa ett ögonblick, om man nu inte pallar gå ut i verkligheten och vänta på det? Något surrealistiskt som inte finns i verkligheten eller som man ser varje dag?
Det hänger kanske ihop med min addiction till animerade filmer och filmer med mycket specialeffekter. Fjantigt kanske men jag har sett Transformers 8 gånger…inte för att jag lekte med actiongubbarna när jag var mindre, eller att handlingen är speciellt upphetsande..men effekterna! Fascinerande! Snygg film! 
Det finns fler..men det är en annan historia..
Det blir vad det blir. Slutresultatet. Bilden. Helheten. Eller i alla fall efter en stund i Photoshop, när man märker att, ”hmm man kanske kan göra så här istället…eller så här?
Avslappnat, fritt och det ligger mycket i att testa sig fram. Trial and Error. Det är det som är det bästa med att skapa nåt eget. Tänkte dela med mig av lite ”Före & Efter”-bilder, och berätta lite runt dom. Vilka som blev som jag tänkt och vice versa..
Bilden nedan är ett exempel på nåt som absolut inte blev som jag tänkte mig. Det var fredag och jag fick för mig att jag ville ta en lite trashig avslappnad modellbild ala JC reklam eller nåt (ja kära ni…fråga mig inte…*suck*) ute i trappen.
Men under tidens gång så kom vi på att Aida kunde juh komma springandes upp för ena trappen och Daniel sitter där och väntar lite ledset i andra trappen helt ovetandes om att hon är på väg.
Trappräcket i mitten fick ”dela” bilden lite, och försöka fånga feelingen av att ingen av personerna vet att den andre är där..Ok det kör vi på! Efter några plåtar så utvecklades idén om att Danne faktiskt också kunde testa springa upp för trappen och Aida fick sitta fint. Visst vi testar det.
Väl vid Imacen så kröp beslutsångesten fram som vanligt och två bilder valdes som vi tyckte blev bra. När dessa sedan sattes igång att eftebehandlas dök nästa steg av idén upp, och nånting fick mig att tänka på den gamla filmen ”Sliding Doors” med Gwyneth Palthrow.
Filmen spelas upp i två olika handlingar paralellt kan man säga, och man får se vad som händer när hon steg på tåget och vad som skulle skett om hon inte gjort det. Ja nåt i den stilen iaf..
Därav mergade jag bilderna, smälte ihop dom genom att klona bort kanten som avgränsade dom och idén gick från ” trashig avslappnad modellbild ala JC reklam” till nåt i stil med ”Sliding Doors” känslan.
Bilden på Christian med ett stort skrapsår på ena kinden. Vi var ett gäng kompisar som fottograferade på skoj hemma hos Daniel och de flesta bilder blev lite av modeporträtt känslan.
Hade inte mycket ideer just då utan hela sessionen blev spontan. Så denna bilden på Christian var bara en bild han tyckte om och vi bestämde oss för att leka runt med den och se vad det blev av den.
Första tanken var att göra den ganska clean och svartvitt kanske, men när vi började laborera runt med olika texturer så insåg vi att en skitigare och med grunge-aktig approach kändes mycket coolare.
Letade upp en skitig, riven och äcklig textur från plåt och satte på kinden. Böjde lite på olika reglage för färger etc och känslan av ett rivsår trädde fram. Också en textur från blött papper lades på och känslan av att han är skitig föddes.
Så, han blev allt annat än ”clean och svartvit”.
Men! Det finns faktiskt en bild som blev precis som jag ville! Tänka sig.. Fick en förfrågan från en tjej som är ifrån Moskva, och hade jobbat som modell för längesen. Hon skickade lite bilder till mig innan så jag fick se hur hon såg ut.
Mörkhyad tjej, stora ögon och ett enormt afrokrull. Kan det bli koolare?? Såg framför mig ett porträtt rätt på rakt framifrån, stort afro, stora men lite trötta ögon och munnen lite öppen. Africa feeling!
Hela färgschemat i bilden skulle spegla hennes hudfärg som jag ville förstärka och få till i riktigt fyllig brun, blodröda stora läppar och den slitna texturen fick spela i samma nyans som huden. Så här blev det..
Ja, ibland går det som man tänkt sig, och ibland inte alls. Frågan är egentligen vilket som är bäst?
Se mer av enikOne´s fotografier på www.enik1.se
Loading ...
