Utvisad! Jag smakar på ordet, försöker förtränga tanken, vill inte veta vad det innebär. Jag får en klump i halsen. Tåget passerar Allingsås, det är mörkt ute. Lika mörkt som min situation.
Resan upp segar sig fram och utanför fönstret bjuds det inte på annat än mörker som då och då bryts av några enstaka ljuskällor när mindre samhällen passeras. En kvinna på andra sidan gången läser en bok med något svärd på omslaget och jag noterar med viss avsmak att kvinnan ständigt kliar sig i mellan benen.
Jag försöker sova en stund, men sömnen vill inte infinna sig. Så är jag äntligen framme. När jag möter upp min flickvän kramas vi hårt, som om det vore sista gången, men vi säger inte så mycket. Finns inget att säga, vi vet båda två vad den andre känner.
Kvällen består av att gå igenom alla rapporter och beslut från migrationsverket. Det är en endra röra av papper skrivna av olika personer. Den ene vet inte vad den andre har gjort och meningarna går ständigt isär. Jag funderar på om jag inte ska bli kursledare och hålla utbildnignar i komunikation hos migrationsverket, kanske skulle bli rik.
Morgonen dagen efter består av ett olidligt väntande på det tåg som ska ta oss till Skövde. En kort resa och en promenad upp till migrationsverkets byggnad. En äldre tegelbyggnad som inte ser mycket ut för världen.
Så står vi utanför dörren, vi tar ett djupt andetag och kliver in. Självklart så funkar inte hissen, så vi får ta trapporna. Jag har redan på förhand bestämt mig för att jag ska tycka direkt illa om vem det än är vi möter.
En kvinna i 50 års åldern möter oss och presenterar sig vänligt, stannar till när hon ser mig och undrar vem jag är. 20 spydiga svar passerar i raketfart min hjärna, men jag förtränger dem och svarar artigt.
Kvinnan bär en stickad historia som jag inte kan avgöra om det är en tröja eller en klänning. Kommer plötsligt att tänka på Mulle från lekis, ni vet det där trollet som dök upp i skogen, där det var meningen att barnen skulle bli nyfikna och undra vem det var, men alla blev istället rädda och alla frivilliga föräldrar med fjällrävenväskor fick trösta bäst de kunde.
Hon vekar nervös tänker jag, skakar lätt på handen och pratar stakigt. Inte så konstigt, med det jobbet. Sitta dagarna i ända och tala om för folk att de måste lämna landet. Tur man skruvar ihop bilar.
Så får vi beskedet, ni måste lämna landet, ni har blivit utvisade. Godtar ni det? Vilken dum fråga, självklart gör vi inte det. Ärendet övergår till polismyndigheten, vi har nu 4 veckor på oss att på egen hand lämna landet.
Utvisad – Del 1
Loading ...
Senaste kommentarerna