En fotoblogg med skärpa
Det är ganska svårt att tänka sig att den lilla vargungen här nedanför kommer att växa upp till en av våra 5 största rovdjur. För en tid sedan fick ni min tolkning av vargliv, här har jag rotat fram en till. Visst är den söt?
klicka på bilden för att se den i större format
Vet inte om det här är för lätt…kanske bara för att jag vet vad det är, men kan ni gissa vad det är för djur?
klicka på bilden för att se den i större format
Kan inte bestämma mig…vilken av dessa små gynnare som egentligen är en gynnare…men två bilder, som är bäst. Vad tycker ni?
klicka på bilden för att se den i större format
klicka på bilden för att se den i större format
Loading ...
Vid Gustav Adolfs torg i Göteborg tog i lördags nya demonstrationer vid mot den Iranska diktaturen och på det sätt de kränker sitt eget folk. Jag var på plats och tog några bilder..
Kampen går vidare…
av Johan Maxe
Utställningen är över. Det finns en sida hos mig som tycker att det är skönt, medans en annan sida saknar tillställningen. Nåväl, denna gästblogg tänkte beskriva lite om hur utställningen var under själva genomförandet.
Utställningslokalen en översikt.
klicka på bilden för att se den i större format
Under utställningstiden 2-12 juni hade vi över 2000 besökare, vi snittade på över 200/dag vilket tydligen skall anses högt i konstnärskretsar. Att vi nådde sådana siffror är helt beroende på att vi hade en tydlig marknadsplan och en genomtänkt grafisk profil. Där har Ove Lundqvist lagt ner ett fantastiskt jobb. Hur detta ser ut har Ove haft i en tidigare bloggning här hos Johnny.
klicka på bilden för att se den i större format
Vi hade öppet mellan 10:30-18:00 vardagar och stängde 1700 på helger. Att se dessa besökare gå och titta på ens bilder är en ovanlig men trevlig upplevelse. Vi hade alltid minst två stycken på plats som kunde guida besökare som så önskade. Tack vare att vi valt att trycka upp utställningströjor var vi lätta att hitta och fråga om saker vilket underlättade för besökarna. Sedan gäller det ju att promota allas bilder och inte bara sina egna. Detta ställde ju krav på oss utställare och fotografer att kunna de andras bilder och lite historian om dessa.
Min utställda bild.
klicka på bilden för att se den i större format
Utöver bilderna på väggarna hade alla fotografer en egen portfolio som fanns placerade på ett bord i lokalen. Givetvis såg dessa likadana ut och framsidorna var formgivna av – just det – Ove Lundqvist. Proffsigt! På framsidan fanns ett porträtt på fotografen, en text om fotografen samt bild på utställda bilder så att det enkelt gick att hitta fotografen bakom bilden på väggen. Dessa portfolios bläddrades det mycket i och bitvis var alla pärmar upptagna. Att vara på plats i lokalen under utställningen var roligt då det hela tiden gavs beröm för ens egna samt andras bilder.
Bläddrande i portfolios – av en händelse är denna min.
klicka på bilden för att se den i större format
Vi satsade också på att bjuda besökarna på kaffe, softdrinks och en kaka. Detta bidrog till det seriösa intryck som genomsyrade utställningen. Vi hade var och en bidragit med 2500 kr vilket gjorde att vi hade en del pengar att lägga på marknadsföringsmaterial såsom affisher, flyers, tröjor, portfolio och fika.
Givetvis gick alla bilder att köpa på utställningen, både de på väggen samt de som var i portfolios, men det var väl ingen succé. Lite sålde vi men jag tror snarare att det knöts intressanta kontakter för framtiden genom denna utställning. Men det får framtiden utvisa. Vi hade ju ett arrangörsbord där samtliga fotografer hade sina visitkort och där tyckte jag att det försvann en hel del kort.
Jag avslutade min portfolio med lite bilder på Lunnefågel och den sista bilden ville jag skulle generera ett leende – och med facit i hand så var det många mungipor som rörde sig i en positiv riktning då sista bilden kom upp.
klicka på bilden för att se den i större format
Att ha en utställning med 11 deltagare ställer stora krav på att alla drar åt samma håll. Att vara överrens om vilken arbetsinsats som krävs under utställningstiden så att ex vis flyers delas ut, affischer sätts upp osv… Om inte alla gör det dom skall förstör de inte bara för sig själva utan även för de andra utställarna.
11hundradelar var en bra start och erfarenhet inför eventuellt framtida utställningar. Jag kan verkligen rekommendera alla att prova på detta, enskilt eller i grupp.
Mvh/
Johan Maxe
Ja ni vet ju hur det är…inget bloggande på slappedagen nr 1. Men sitt nu inte och sura över det….för imorgon börjar det om igen på ny kula och då ska ni få se hur det gick för våra Örebrograbbar med den där utställningen som ni kunnat läsa om här i bloggen!
Håll i hatten igen gott folk för jag har sprungit på en guldsida som ni inte får missa. Det är NG fotografen Joel Sartore jag snackar om och här har ni något att bita i.
Det var länge sedan jag hittade en sida med så många bra bilder, så många bilder som snackar! Här hittar vi inte de där knivskarpa bilderna med perfekta färger ala Amerikansk stil, utan här snackar bilderna ordentligt!
Spana in Joel Sartores hemsida!
Sånt här tycker jag är grymt intressant…men inte bara det, det är också beundransvärt att det finns människor som arbetar med att bevara arter och hjälpa till att rädda vår planet som vi så duktigt, sakta men säkert förstör. Spana in den här..
av Patrik Larsson
Stilla står det där, landskapet. Inget som rör sig förutom vinden som blåser genom buskarna. Var för i all världen ska man fotografera detta? När det finns så mycket mer actionfylld naturfotografering?
För min del handlar det mycket om att kunna uppleva och känna det jag fotograferar. Jag skrev i mitt förra inlägg att jag inte vill fotografera genom ett litet hål i en playwoodbunker. Även om jag säkert kommer att göra det någon gång. Jag vill se, känna och uppleva det jag visar på bild.
Detta innebär mycket strövande. Och nästan alltid med bilden i andra hand. Upplevelsen går först. För hur ska jag som fotograf ha något att visa om jag inte har upplevt något?
Rossö, Februari 2008
I Norden klumpar vi ihop all naturfotografering till ett ämne men i både England och USA pratar man mycket om Landscapephotograpy och Wildlifephotography Hur kommer dig detta?
Kan detta vara en del i förklaringen att landskapsfoto har en betydligt högre status i dessa länder?
Kanske har till och med all naturfoto en högre status. Personligen så tror jag att det finns en viss sanning i detta.
Om man ska bli riktigt bra på något behöver man satsa helhjärtat på just det. Inte ser man en massa landskapsbilder från Brutus Östling? Och inte ser man en massa fågelbilder från Hans Strand. Dessa fotografer satsar helt och fullt på sin del av naturfoto. Och har blivit bra på det.
Ok, det var ett litet sidospår men ett intressant sådant.
Skäralid, April 2009
När det gäller mig själv så har jag nog inte tålamod nog att fotografera fåglar på den nivån som skulle behövas. Ej heller intresset. Jag tar dock tillfällen som kommer med glädje.
De senaste åren har jag dock utvecklat min landskapsfotografering mycket. Jag ser mer och intresserar mig mer för subtila mönster och färger i naturen och tar mer och mer avstånd från de riktigt skrikiga färgerna som man kan se i vissa fotografers bilder. Jag vill att mina bilder ska kännas äkta.
Jag upplever det som att de mer subtila försiktiga bilderna är intressanta under en längre tid.
Alabama Hills, April 2008
Vad har då fört mina bilder åt det hållet?
En tydlig brytpunkt kom förra sommaren. Jag fick möjlighet att stå på ett köpcentrum och sälja bilder. Det gav en chans att få höra vad ”vanliga” människor tyckte om mina bilder. Ord som ”ooh vad vackert”, ”fina” osv användes flitigt. Men inte så mycket mer. Vadå tänkte jag, är bilderna inte mer än vackra? Ger dom inte betraktaren mer än så.
Denna tanke hade legat och gnagt ganska länge, men det var först då som jag fick ord på den.
Nu ska man väl inflika att det jag visade där var det som jag hoppades skulle sälja. Lite publikfrieri som inte gick hem.
Till min senaste utställning bestämde jag mig för att ta med mer av det subtila och framförallt mer av det intima lilla landskapet som jag fascineras mycket av. Och till min förvåning var det mina favoritbilder som lockade folk mest. Inte dom som jag hade tagit med som publikfrieri utan de mer personliga.
Bristlecone Pine, White Mountain, USA
Vilken härlig känsla! Min publik gillar samma bilder som jag. Man ska inte tro för lite om sin publik. Antagligen gillar dom bilderna för att de är mer jag. Personlighet är något som många värdesätter. Intima landskap är också till stor del mer abstrakta. Avsaknaden av horisont gör att betraktaren inte har något att hänga upp storlek osv på. På så sätt blir folk lite fundersamma och bilden kan ge betydligt mer i det långa loppen än dom mer självklara stora landskapen.
Ramsvikslandet, Maj 2008
Mina bilder stora som små bygger mycket på den klassiska linje som tog sin form med hjälp av Ansel Adams och Edward Weston. Jag är inte mycket för så kallade ”skapande” naturfoto för egen del. Gillar att titta på det, men att göra det själv? Nä inte i dagsläget.
Vad är egentligen skapande?
Är det mer skapande att snurra kameran än att komponera på stativ? Nej jag tycker inte det. All fotografi är skapande och kreativ. Som fotograf bestämmer man så mycket om hur betraktaren ska se bilden även om den faller in under den dokumentära delen. Klart att det är skapande och kreativt.
Många frågeställningar och lite svar. Lite att fundera över i hängmattan om nu solen kommer tillbaka?
Kommer den inte tillbaka så är en stunds bildtittande vid datorn inte dumt. Lite tips på sidor som jag inspireras av:
För egen del är jag nöjd om jag får en fin upplevelse. Det är trots allt den jag tar med mig i minnet.
Tack Johnny för utrymmet! Jag kanske återkommer om önskan finns.
Foto: Carl-Magnus Lodin
Loading ...
Senaste kommentarerna