Vi får väl ta och sparka igång den här berättelsen om dag 5 på Runde med den där katten som vi pratat om i vad som känns som en vecka nu. Nja, det är väl inte helt riktigt, men hur som helst, katt ska det bli.
klicka på bilden för att se den i större format
Anledningen till att katten fick vara med på bild är lite rolig, speciellt eftersom jag nu vet saker jag då inte visste. Rörigt? Bra, då kör vi igång. För en tid sedan så läste jag och recenserade Gunnar Aus bok om att fotografera fåglar här i bloggen. Jag läste då om att fotografera med tele och blixt samtidigt, men eftersom jag inte vet mycket om blixten har jag inte lagt så mycket vikt vid det.
klicka på bilden för att se den i större format
En av våra reseledare Johan Maxe som var med vet så där tusen gånger så mycket som mig om blixtar så jag frågade honom hur man ska göra för att fotografera med blixt och telet samtidigt för att det skulle bli bra. Johan visade mig och jag gav mig ut och tog en testbild, på öns lilla rackare till katt.
Det är väl inget konstigt med det här? Nej, det är det inte…det som gör historien lite extra intressant och rolig är att jag suttit brevid Gunnar Aus uppe på lunneklippan ett par gånger under veckan utan att veta om det. Så här Gunnar, har du din katt.
Så blixten fick följa med upp på berget den här dag. Den fick vara med när vi stannade till och hälsade på våra storlabbar som nu inte la så mycket vikt vid vår närvaro. Det skulle dock komma att ändra sig, men det tar vi lite senare.
klicka på bilden för att se den i större format
Den här dagen skulle visa sig bli något av en dag man sent kommer att glömma. Det var en sån där dag då solen brände på riktigt gott och jag och Niklas bestämde oss för att ta oss upp på en av topparna tillsammans. Och vilken utsikt vi hade från vår högt belägna platå, det var något som satte sig rakt i hjärtat och man bara njöt av tillvaron.
klicka på bilden för att se den i större format
Niklas blev så lyrisk över omgivningen att han slet av sig alla kläderna….nej, men tröjan i alla fall. Naturfotograferandet övergick till muskelbilder och någon form av modellfotograferande. Vi hade hittat en lite halvskymd plats nedanför den höga topp vi tidigare anlänt till och trodde oss vara ganska så skyddade från utomstående blickar, men så var det inte riktigt.
Ett äldre par stod några avsatser högre upp och tog bilder på oss och skrattade gott åt vårt påhitt. Tja, den får vi väl bjuda på och för egen del…det var ju inte jag som tagit av mig tröjan och tur var väl det!
klicka på bilden för att se den i större format
klicka på bilden för att se den i större format
klicka på bilden för att se den i större format
Utsikten var som sagt helt galet vacker och det var en bit ner där vi satt och njöt av livet när det är som bäst. Vi träffade också på annat än fåglar, som en liten fjäril som satt och solade på klipporna. En mås fick vara med på lite blixtfoto också.
Målet nu var att ta sig till lunneklippan för sista gången den här resan. Vår promenad dit var inte någon längre sträcka att avverka, men den skulle ta ett par timmar. Vi stötte nämnligen på ett litet guldställe där det inte blåste så mycket och där solen låg på.
Här fick även jag lov att ta av mig på överkroppen och där låg vi och stekte i solen och med risk för att bli lite tjatig….njöt av livet!
klicka på bilden för att se den i större format
klicka på bilden för att se den i större format
Lunnarna var inte så jättesugna på att sätta sig på klipporna den här kvällen heller och sammanfattningsvis så får vi nog lov att säga att det varit lite tunnt med lunne under veckan. Det var första dagen det var bra med lunne på klipporna och riktigt bra ljus. Men vi ska inte vara missnöjda, det har varit grymt bra ändå och de få gånger man väl fått se dem har det varit en underbar upplevelse.
klicka på bilden för att se den i större format
För att inte tala om utsikten som man inte kan undvika att nämna fler än en gång. Det är något extra och sitta där uppe på klipporna och bara blicka ut över det skådespel som naturen erbjuder.
klicka på bilden för att se den i större format
Så lämnade vi lunneklippan för den här gången. Någon gång ska jag absolut tillbaka hit, för vilket ställe, vilka underbara fåglar och vad mycket glädje man fått under den här veckan som varit.
Så var det de där storlabbarna…vad hände där? Jo Niklas fick ett ryck att ta några bilder på vägen hem och valde att smyga ut till labbarna. Nu hade dock labbarna tröttnat på våra små besök och valde att markera och det med besked.
Niklas fick en svettig minut med det ena utfallet efter det andra och jag och Magnus fick en uppvisning och en stund av glädje som vi sent kommer att glömma. Det såg vansinnigt roligt ut från vår trygga possition vid stigen. Det hela slutade dock med att Niklas la benen på ryggen och tog sig där ifrån med alla delar intakta.
Men vi lovade ju Ove att vi skulle ta den där sänghistorien också. Det får bli dag 5 bonus, även om det inte hände dag 5. Tror det var redan första dagen eller kanske andra. Hur som helst så här gick det till.
Någon gång under natten när jag befann mig i något halvsovande tillstånd hörde jag hur det knakade till i sängen. Va fasen var det tänkte jag, men valde att jag var för trött för att lägga någon större vikt vid det. Kort där efter hörde jag ett nytt knakande ljud och den här gången följdes det av att jag ganska snart låg i en mycket obekväm v-formad ställning i sängen.
Fortfarande för trött för att orka göra något åt min situation valde jag att ligga kvar trots att jag inte riktigt njöt av tillvaron just i detta nu. Till slut tvingades jag ändå upp av att jag behövde gå och göra mina behov. Väl tillbaka var det inte mycket att göra än att ta itu med mitt sängproblem.
Det visade sig att spjälorna som bildade sängens botten var för korta och vid en flytt i sidled lätt gled ner och gjorde att madrassen följde med och även han som låg i den. Det blev att förflytta och vända sig i sängen med stor varsamhet i fortsättningen.
Senaste kommentarerna