Gästbloggare: Magnus Persson

Att lära in och lära ut.

När jag fick frågan av Johnny om jag ville gästblogga så kändes det naturligt att skriva om foto ur ett perspektiv som kanske inte så många arbetar utifrån ‐ lärarens.

Jag heter Magnus Persson och undervisar i fotografisk bild på ett gymnasium i Halmstad. Ungdomarna jag arbetar med är mellan 17 och 19 år, läser andra eller tredje året på ett  mediegymnasium och har valt foto som inriktning under ett helt läsår.

I en grupp på nästan tjugo elever så vill en del arbeta som fotografer i framtiden medan andra vill få lite tid att lägga in en och annan bild på bilddagboken eller skriva lite på MSN. Det är alltså vitt skilda ambitionsnivåer som ska förenas kring de kunskapmål som finns för de tre fotokurserna man kan läsa på gymnasienivå.

Den splittringen är utan tvekan min största utmaning som lärare. Det finns många sätt att bli fotograf på men jag skulle vilja hävda att grunden är motivation och intresse av att berätta – oavsett fotoinriktning. Det är kanske inte någon större överraskning för er som läser detta men inte självklart för de elever jag undervisar eller unga fotografer rent generellt.

Jag upplever också att det är lite av två motsättningar som ska förenas när man arbetar med ungdomar. För att våga och vilja berätta, krävs en hel del människokännedom, självförtroende, social kompetens och erfarenhet av livet. Detta är tufft att förvänta av elever som i många fall inte har funnit sig själva och absolut inte har haft möjlighet att sätta sig in i medelålders människors vardagsbekymmer. 

Det unga fotoelever ofta kan bjuda på är dock kreativitet, spontanitet och starka känsloyttringar på ett sätt som vuxna har svårare att frambringa. På många vis tycker jag ungdomar fångar essensen i fotografiskt berättande i det att bildspråket verkligen används som ett fritt språk i massor av olika situationer.

”Vuxet” bildspråk är oftare fyllt av regler och konventioner – en slags överenskommelser som man gjort med andra vuxna fotografer och en erfaren publik. Det är visserligen praktiskt men det gör det också svårare att komma med något oväntat utan att det tas emot med skepsis.

Ungdomarna bryter istället mot dessa regler på ett naturligt och icke‐pretantiöst vis och skiljer sig då ifrån äldre fotografer. När en duktig ung fotograf släpper loss bildberättandet så kan alltså vad som helst hända, eftersom ramarna och gränserna inte är satta.

Visst kan också vuxna fotografer göra detta, men det blir på ett mer medvetet sätt som lätt uppfattas som pretantiöst, ”flummigt” eller överdrivet. När det kommer till kritan så är det en stor skillnad på att vara ung och verkligt fri i bildskapandet jämfört med att som 50‐åring ”släppa loss” med alla de erfarenheter och konventioner man har i bagaget. 

Min roll som fotolärare är varierad och beror mycket på individen. Mina övergripande mål är att först lära eleverna att hantera kameran som det verktyg det är. Därefter ska eleverna förstå hur variationsrikt bildspråket är och vilka olika nivåer och djup av bildberättande det finns.

Sedan handlar det om att inspireras och få så många yttre intryck som möjligt för att se vad andra skapat genom åren, kritisera detta och utvärdera. Slutligen ska eleverna få möjlighet att testa egna projekt och finna sin egna fotografiska berättandestil.

Om jag lyckas så utvecklar den unga fotografen ett eget bildspråk och grundlägger en hobby för livet eller till och med baskunskaper för ett yrkesliv inom foto. Sedan så kommer vi till en fråga som säkert en del duktiga fotografer sitter och funderar över.

Är en duktig fotograf automatiskt en duktig lärare i foto? När jag funderar över min roll så tänker jag lite på fotbollstränare som ofta är gamla spelare. En del var toppspelare innan tränarkarriären men många också relativt mediokra. Sven‐Göran Eriksson behöver inte vara snabbare eller mer teknisk än samtliga spelare på alla positioner i laget för att vara ett föredöme och spela en viktig roll i spelarnas personliga utveckling och framgång.

Har man en bra helhetssyn, teknisk grund och erfarenhet av olika områden samt är bra på att möta olika individers behov så tror jag man kan fostra och utveckla riktigt goda spelare (fotografer!). Min slutsats är alltså att en duktig fotograf inte nödvändigtvis kan göra andra fotografer duktiga men att en fotolärare bör ha en god teoretisk bas, stor bredd och förmåga att sätta upp tydliga mål för andra personers utveckling. 

Slutligen så dyker en intressant aspekt upp när man arbetar med många amatörer som ibland tar fantastiska bilder. Hur stor roll spelar turmomentet in i fotografkonsten? Jag hävdar att nyckeln till att utvecklas inom foto är att fotografera MYCKET och att hela tiden leta efter bilder – att vara uppmärksam och njuta av världen och det man ser.

Henri‐Cartier Bresson sägs ha sagt  ”dina 10000 första bilder är dina sämsta” och det kanske ligger något i det hela? Trots detta så kan utforskandet i början av ens fotokarriär ge fantastiska bilder och man ska aldrig underskatta turmomentet inom foto. Fotografier är ett ”ögonblickets verk” och plötsligt kan man ha fångat ett fantastiskt ögonblick i tiden, även som nybörjare! 

Tack för mig och ett speciellt tack till Johnny Buchwald för att jag fick möjlighet att gästblogga hos dig! 

/Magnus Persson 

Här hittar ni min fotoblogg där jag skriver om mitt arbete som fotolärare, publicerar både elevbilder och egna bilder samt fotofunderingar och nyheter: http://lbsfoto.blogspot.com