Intervju: Magnus Elander

Magnus Elander är en av Sveriges mest framstående naturfotografer och känns nog mest igen för sina makalösa bilder från bland annat våra svenska rovdjur tillsammans med Staffan Widstrand. Men också från Arktis där han och Staffan gjort mer än 40 expeditioner de senaste 30 åren.

Det är inte för inte som Magnus Elander prisats som “BBC wildlife Photographer of the year 2003″ och fått inte mindre än 3 böcker utsedda till årets Pandabok av WWF.

När ni läst färdigt intervjun får ni inte missa att kika in på Magnus hemsida, där finner ni mer information om Magnus Elander och även flera underbara bilder. 

Hej Magnus Elander, naturfotograf och “BBC wildlife Photographer of the year 2003″. Hur står det till?

Alldeles utmärkt. Är just hemkommen från spanska sidan av Pyrenéerna där jag fotograferat gamar för projektet Wild Wonders of Europe. Och för en månad sedan mottog jag och Staffan Widstrand utmärkelsen Årets Pandabok 2009 av Världsnaturfonden WWF. Boken heter Vindar från Arktis och har släppts i Sverige och Danmark under hösten. Och ny bok på G. Det finns ingen anledning att klaga…

Vem är Magnus Elander? Berätta lite om er själv.

Jag är fågelskådaren som blev kemist. (Det var lättare att hitta jobb bland provrören än bland tofsviporna). Men efter 25 år ändrade jag mig och bytte jag karriär. Jag hade rest en del både i jobbet och privat, så jag tyckte att jag hade något att berätta. Både med kamera och och penna. Populärvetenskap siktade jag på först.

Det kändes logiskt. Men det blev ännu mer resande. Ofta åt det äventyrliga hållet. Och jag dokumenterade med bilderna jag tog. Jag var ofta borta länge och på ganska ödsliga platser. Kanske är jag lite av ensamvarg. Och egentligen ingen city-boy fastän jag bott i Stockholm större delen av mitt liv. Men är inte helt osocial heller, tror jag.

Varför blev det natur och vilda djur?

Det självantände någon gång i de yngre tonåren. Men definitivt inspirerat av farmor och farfar som bodde i Skåne och hade en sommarstuga inte långt från fågelskådarnas Mekka i Falsterbo. Sedan vidgades intresset till gråsälar på kajakturer i skärgården, fjällrävar i Jämtland, bävrar i Ångermanland, myskoxar på Grönland, knölvalar i Alaska och så vidare.

Ni har gjort mer än 40 expeditioner och resor till Arktis under de senaste 30 åren, vad är det som gör Arktis så speciellt?

Inga bilköer. Ingen stress. Inga irriterande grannar. Där finns fortfarande möjligheten att för en tid känna sig som kung, både över sig själv och om man så vill, över ett eget stycke land. Där man själv enväldigt bestämmer när och hur saker och ting ska göras. Det är den oinskränkta frihetskänslan som är direkt vanebildande. Men också att omgivningen är enkel och begriplig. Här finns mycket få (men spännande) fågel och djurarter. Man tycker sig helt enkelt förstå hur naturen fungerar. Det tilltalar mig.

Hur förbereder man sig för ett sånt projekt som att bege sig till Arktis? Hur ser det ut för dig?

De första stora resorna i mitten av 70-talet, tog ett år eller mer att planera. Ibland måste utrustning och proviant skickas upp sommaren året före. Men en tredjedel av nöjet är just förberedelserna tycker jag. En tredjedel är själva resan. och den sista tredjedelen är minnena – påhejade av bilder och dagböcker. Idag är det också mycket planering och research som ska göras och ofta många personkontakter som ska tas innan planeringen faller på plats.

Där har inte särskilt mycket ändrats med åren. Idag det är flyget ut som har blivit annorlunda, speciellt efter “September 11″. Förr började äventyret redan på Arlanda med startutropen. Idag står man halvnaken i metalldetektorn medan någon nitisk säkerhetsvakt gräver i kameraväskorna och med röntgenblick kollar om laptopen verkligen är en dator. För att inte tala om stressen med övervikten på bagaget eller storleken på handbagaget. Charmen med att bege sig ut på expedition infinner sig numera först när man landat på önskad destination i Arktis.

Hur viktig tycker du utrustningen är när du är ute och fotograferar? Kameror och optik är ju något man behöver kunna lita på, men jag kan tänka mig att det finns mycket annat som är viktigt när man beger sig till platser som t.ex. Arktis. Hur mycket utrusting har man egentligen med sig på en expedition?

Kamerautrustningen är naturligtvis helt avgörande. Men för mig gäller det att hela tiden ha så lite grejor med som möjligt – utan att egentligen sakna något. Det är något av en ekvation som inte alltid är lätt att lösa.  Men med tiden har erfarenheten lärt mig vad som behövs. Och så tar jag ändå med lite extra. Just in case…

Vad är “Rovdjurscentret De 5 Stora” för något?

Det är den fantastiska fortsättningen på Staffans och mitt projekt (och Johan Lewenhaupts) De 5 Stora. Ett besökscentrum som ligger i anslutning till Sveriges finaste djurpark, Järvzoo, i Hälsingland. Här jobbar de anställda med att sprida information om våra stora rovdjur. Information som är både saklig och opartisk. Fyrtio miljoner kostade det att bygga upp! Men Sverige behöver det. Kampen om rovdjurens vara eller inte vara är inte över än på länge.

Du och Staffan Widstrand har ju blivit ett riktigt radarpar och har gjort flera böcker tillsammans, vad har staffan betytt för din karriär?

Allt! Tänk att i mer än 15 år få jobba ihop med en själsbroder som dessutom har energi som ett kärnkraftverk. Vi har kul ihop, vi blir kreativa tillsammans, och vi är produktiva. Att vi i grunden är väldigt olika personligheter, är säkert bara en fördel.

Vad är en bra bild för dig Magnus?

En bild som riktigt tar tag i en. Det kan vara gripande, fartfyllt, grafiskt eller i alla fall kännas i maggropen.

Om ni måste välja ut en av era bilder som ni anser vara er bästa, vilken skulle det då vara?

Vad är det som gör den bilden så speciell för dig?

Frihetskänslan, minus 45 grader, ensamvargen. Det är egentligen ett självporträtt fastän det inte är jag i bild.

Tack så mycket för att ni tog er tid Magnus och lycka till i framtiden.

Tack för att du hade tålamod att vänta på mitt svar.

Fler intervjuer hittar du här.